Allt började när ja själv började skolan 2000, alla var mkt bättre än mig, fick ofta höra att jag stavade fel, uttalade orden fel, läste långsamt, läste fel, detta gjorde att jag tillslut vägrade läsa högt och stå inför en stor grupp och prata, det har ja problem med än idag. Jag kämpade men kommentar efter kommentar sänkte mig. Jag låg ofta ner på banken när ja skrev för då kunde igen se vad ja skrev, när ja var klar la ja den upponer elr la armen på den. Jag skämdes... Jag fick special hjälp o de skämdes jag för... Jag skämdes för jag inte var som alla andra. Jag passade inte in... Efter en lång o svår kamp att klara av skolan och tjatande på skolan att jag måste få hjälp, så fick jag diagnosen dyslexi våren 2012 då gick jag sista året på gymnasiet, jag var inte efterbliven, jag kunde som alla andra bara de att jag hade mkt svårare än dem, men att få diagnosen på papper kändes underbart! Att fått höra att mina mentorer i grundskolan att jag inte var dyslektiker utan bara hade svårigheter, vadå var jag efterbliven? Hallå jag är inte efterbliven, eller? Det var tankar ja hade snurrande runt mig hela tiden. Sen i 7an tyckte min mentor att jag skulle gå i special klassen, där gick min gräns, jag skulle inte gå där, jag klarar mig i en vanlig klass jag är inte efterbliven! Ja fick gå kvar :-) när ja började 8an så ville mamma att skolan skulle utreda mig, dem började men la ner den utan att berätta vrf, enligt dem var ja inte dyslektiker. Grundskolan var en kamp, gymnasiet gjorde så ja kunde få min diagnos jag väntat på i 12år! "vad är dyslexi? Dyslexi innebär svårigheter att läsa och skriva. Det har ingenting med intelligens att göra. Dyslektiker har ofta svårt att urskilja de olika ljuden i det talade språket och med att avgöra i vilken ordning ljuden kommer. Stavning kan medföra problem, och dyslektiker har oftast svårt att snabbt och säkert avkoda skrivna ord."